Macbook Pro
Var hemma från jobbet torsdag fredag. Sov till tio och kände mig tung som bly i kroppen när jag reste mig ur sängen. Drack mitt kaffe i soffan med Nyhetsmorgon på låg volym. Fick en plötslig känsla att ta fram min dator. Jag köpte den på sensommaren 2016, precis innan jag skulle börja juristprogrammet. På Elgiganten på Kungsgatan. Alla mina sparpengar gick åt. Precis samma summa som ett surfläger på Bali som jag funderat på att anmäla mig till, skulle kosta. Under våren hade jag jobbat på en smoothiebar och det kändes väl on brand att åka på surfläger, kan annars inte komma på en anledning till att jag skulle vilja göra det. Började liksom gråta när jag skulle prova att åka vattenskidor i Stockholms skärgård. Fast det handlade nog inte om att jag ville surfa, jag ville bara göra något. Och jag hade precis råd.
Det blev en Macbook Pro istället. Jag och min dåvarande pojkvän klev ut på Kungsgatan med datorn i en illgrön påse. Vi gick i riktning mot Stureplan men hann bara några meter innan vi stannade för att hälsa på Markus, en bekant till mig från högstadiet. Han hade handlat kastruller, osthyvel, stekspade, konservöppnare. Han skulle flytta till Linköping och plugga. Ett av deras program med fransk profil. Jag hade också pluggat franska, i Lund, hösten innan. Det Markus skulle plugga i Linköping lät som något för mig, kanske. Åtminstone den franska biten. Påminn mig, varför skulle jag stanna i Stockholm och plugga juridik?
Min pojkvän hade kommit in på juristprogrammet terminen innan. Jag blev chockad över att han klarade tentorna eftersom han inte varit bra i skolan tidigare (vi blev ihop på gymnasiet). Jag var bra i skolan och trodde ändå inte att jag skulle klara av juristprogrammet. Hade aldrig ens kommit på tanken. Juridik är för svårt, det kräver mer än tur för att ta sig igenom skiten. Om han klarade av det, ja då skulle jag garanterat göra det. Sorry jag bara återger fakta. Självförtroende hade jag tyvärr bara när jag gick i en dålig killes fotspår. Världen var verkligen mitt ostron.
Juristprogrammet var inte enkelt. Det var pissvårt och vidrigt. De första fem terminerna var som att vada genom lera. Det enda som var enkelt för mig var att komma sist och gå först från biblioteket, vilket blev mitt signum och nästan som en sport. En sport jag tävlade i helt ensam, inga motståndare. Jag brydde mig helt enkelt inte. Jag ville hem och kolla på O.C och äta njalla med smör. Efter tillräckligt många tentor visste jag ganska exakt hur mycket jag behövde plugga för att få helt okej betyg, allt där över angick mig inte. Sen trillade väl en pollett ner och det gick bättre, lättare. Leran byttes ut mot typ, sand. Men att det någonsin var kul bestrider jag bestämt. I object!!! *sustained*
Det här är verkligen inte en efterhandskonstruktion, lovar (måste lova mig själv det. sök inte ting, snälla). Jag valde juristprogrammet, macbooken istället för surflägret, för att det var enklare. Så mycket enklare att köpa en dator än att lära sig surfa. Eller att gå en utbildning inte för att jag själv vill, utan för att ens pojkvän tydligen klarar av den och därav blir den ett alternativ, en dörr som öppnas. Dörrjävel. Så mycket enklare att riskera att misslyckas med sånt som ändå inte spelar någon roll för mig. Men när allt kommer omkring är mitt största misslyckande alla planer som aldrig blev, blir, av.