Kognitiva konsekvenser
Idag var jag hos en psykolog för första gången i mitt liv. Jag avvek diskret från mitt skrivbord i kontorslandskapet vid klockan tre, liksom slajdade av min stol och genade bakom kollegan bredvid mig. På så sätt märkte ingen i min grupp att jag gick, de sitter på andra sidan. Jag hade i och för sig lagt in att jag var "frånvarande" i min kalender så det var inte så hemligt. Men jag orkade inte säga hejdå. Ibland är det det jobbigaste som finns. Tycker ni inte?
Jag tog tunnelbanan till Gamla Stan. 15:42. Hela 18 minuter till go-time men bara tre minuters promenad dit, typiskt mig. Jag stannade vid en husvägg i några minuter och blundade mot solen. Kom på mig själv med att tänka att det är ju inte så värst trovärdigt att komma tidigt om jag nu ska vara deprimerad. Då ska man väl knappt orka gå upp ur sängen. Vad gör jag ens här? Varför har jag sminkat mig? Jag har till och med tränat. Herregud, psykologen kommer syna bluffen direkt.
De hade skrutit om sina fina lokaler på sin hemsida. Gammal, vacker miljö i hjärtat av Gamla Stan. I verkligheten var det en ganska sjaskig lägenhet det var fråga om, med en receptionsdisk placerad mitt i vardagsrummet. Den gav samma vibb som i drömmar när typ ens gynekolog dyker upp på släktfesten. Vad gör du här, receptionsdisk? De spelade Melissa Horn från en liten radio. Och rumstempererad Oatly fanns till kaffet.
Psykologen hette Maria. Hon hade inte hunnit läsa min remiss, så hon läste den högt för mig och bad mig protestera om något inte stämde. "Deprimerad" Nej, "Tyngd av jobbsituation" Ja, "Irriterad på sambo som försöker visa stöd" Ibland. Jag är verkligen inte deprimerad, det var en diagnos som sattes efter fem minuter på vårdcentralen, framförallt för att jag grät okontrollerat tror jag. Blev nästintill mållös när läkaren erbjöd mig Sertralin några sekunder senare ("ambivalent till lkm" stod det i min journal senare). Jag kände mig som världens skickligaste bedragare, en äkta con artist. En professionell läkare måste väl kunna se skillnad på depression och lite tårar? Jesus christ, kan en kvinna få gråta i det här jävla landet utan att få en klinisk diagnos? Att kalla mig deprimerad är ett hån mot de som faktiskt är det, och det säger jag inte bara.
Jaha, inte deprimerad, nähä, sa Maria. Men du får nog göra det här testet så ska vi se om du i alla fall är utbränd. Jag satte mig på hennes skrivbordsstol medan hon la sig raklång i en av de två gröna sammetsfåtöljerna som tog upp resten av rummet. Frågorna var i stil med "är du trött ibland", "känns vardagliga sysslor jobbiga", "orkar du inte träffa folk" och så vidare. Ja? Och ja? Och ja? Vad fan är detta? Jag svarade max en tvåa på en femgradig skala på frågorna, något lägre hade varit totalt onormalt, och ändå fick jag resultatet att jag var i någon slags riskzon. Vad i helvete? Är det någon som försöker sätta dit mig?
Jag är varken utbränd eller deprimerad. Jag är bara 27 år gammal och fast vid ett skrivbord åtta timmar om dagen och funderar på om det är såhär livet ska vara. Så otroligt normalt. Kan vi inte bara snacka lite om det, Maria? Hjälp mig lite på traven, bara. "Jag ska hålla ett litet brandtal nu" Åh nej. "Du vet, det här med utbrändhet är inget att skoja bort. Det kan ge långvariga. Kognitiva. KONSEKVENSER. Det din kropp gör nu är att skicka varningssignaler, är du med? Det gäller att ta dem på allvar, annars är du riktigt illa ute." Ja, ja, okej, jag fattar. Men du måste också fatta att jag inte kan ta dig på allvar när du har både scarf, långkofta och fotriktiga skor som ser ut som båtar. Halvmånar som rullar längs golvet. It's giving too much psykolog.
När jag promenerade därifrån, genom mörka små gränder, förbi Ben & Jerrys-skyltar och dåliga italienska restauranger, tänkte jag på scenen i En gång i Phuket när Peter Magnusson ska coacha en kvinna som varit utbränd. "Men jag gav mig fan på att jag skulle tillbaka till jobbet...men ja, då dröjde det inte länge innan jag fullkomligt brakade in i väggen". Hahaha skrattar alltid gott åt den. Och sen säger hon att hon kan tänka sig jobba 4 %. You and me both, girl! You and me both.